Marie Blomgren

Ordets värde, eller Värdet av ordet

2017-09-15 Blogg Kravhantering Läst 393 gånger

Alla ord är lite laddade med något slags värde, positivt eller negativt.

En del ord liksom fyller en med glädje, smakar lycka och får en att småle, öppna sinnet för vad som komma skall och bara ta in. Andra får ens inre händer att lyftas, cirkla och markera ”Nej”, med handflatorna framåt precis som Fluor-tants-mamman i mysteriet på Greveholm fått lära sig på kursen i självförsvar.

”Fluor-tant” passar fint i kategori två, ”Dans” funkar fint i först fallet.

Så här håller vårt innersta på hela tiden, utan annan styrsel än referenser från tidigare upplevelser, och ger olika ord olika smak och värde.  Spelar det någon praktisk roll då?

Ja, en del hävdar att det nog gör det, om ett område, ord eller aktivitet känns negativt laddad redan från start är det klart svårare att få till den uppmärksamhet, entusiasm och kärlek i hanteringen som den i grund och botten förtjänar och mår väl av.

Varför svamlar jag nu om det här?  Erfarenhet, egen och andras, har gett en liten hint om att kravarbete kan vara lite knivigt att få upp ångan i såväl vad gäller tid som kvalitetet. Många gånger börjar det verkliga intressanta kravarbetet med verklighetsförankring och koppling till verksamhetens behov först i testfasen, när man SER vad det blev och akut måste tänka till.

Ändå är det ingen nyhet att kostnaden blir så mycket högre ju senare i kedjan man hittar bekymmer och utmaningar. I snart sagt alla projektmodeller trycker man på vikten av att ha tydliga och genomarbetade krav. Alla vet det, och ändå.

Tänk om det är laddningen?  Tänk om det finns en liten obehagsrysning när det ska tas tag i det hela?

Tänk ”Krav”, tänk ”Krävande” och känn lite på laddningen. Känslan är inte alldeles spontant positiv.

Om man googlar synonymer så får man fram en rätt intressant lista:

För krav ser synonymerna ut så här:
fordran, begäran, anspråk, pretention, behov, yrkan, yrkande, anmodan, äskande, villkor, förutsättning.

För krävande:
ansträngande, svår, mödosam, hård, ansvarsfull, fordrande, kravfull, påfrestande, pressande

Kikar man lite på exempelmeningarna blir det inte mycket bättre:

Jag som alltid har haft höga krav på mig själv och lätt får prestationsångest kände ett jättestort ansvar att inte sjabbla bort den viktiga berättelsen

Han var ett mycket krävande barn men nu är han så lättsam och trevlig.

Bara för att ta två exempel.

Förväntan påverkar troligen också upplevelsen av ordet tillsammans med erfarenhet och personliga referenser. Om förväntan på uppskattning och belöning inte är särskilt högt ställda blir känslan inte så uppåt under utförandet heller. När projektet är i hamn och bubblet korkas upp sjungs sällan kravspecens lov, hur bra den än varit.

Men om det är så, och mycket beteendeforskning talar faktiskt för att värdet av ordet och de associationer vi har påverkar utfallet mycket mer än vi trott, vad kan vi då göra?

Kan vi vända värdet och få Krav att vara precis så bra och värdefulla som de i många sammanhang är? Svårt att veta, men som idoga ambassadörer kan vi alltid försöka.

Kanske behöver vi jobba mer med uttryck som behovsanalys och beställningsarbete. Det kanske klingar trevligare i det inre att beställa än att kräva?  Kanske vi ska göra som Fluortants-mamman och lägga till positivt för att ladda om lite och åtminstone få totalen neutral?

Ingen lösning men väl en fundering.

Personligen ser jag kravställandet som lustfyllt, som att önska av tomten varje gång och Jul är ju positivt.

Varje gång en resa i min egen utveckling genom alla åldrar, via olika modeller som finns för kravmodellering så är det ändå 7-åringens storögda optimism som börjar.

Som ett exempel, frågan om och valet av husdjur, önskan att dela livet med en mer eller mindre lurvig bästis.

Började med en i tanken orealistisk önskelista á la Jul-önskning från mitt 7-åriga jag, som gärna vill ha en egen drake, helst flygande, växer framåt med 12-åringens tanke på häst och får, de finns ju i alla fall, den föll rätt snabbt då det kändes rimligare att behålla pappa som är svårt hästallergisk.

Framåt via 18-årigens önskan om kennel, över 25-åringens en hund, där kostnad för hunddagis och arbetstider att passa leder till 30-åriga jag som ser praktiskt på det hela, en katt blir bra. Det är ett djur, de är tillgivna och samtidigt väldigt självgående. Inga stora förändringar i arbetsliv, familj, jo pappa klarar katt, och bostad. Här landar grundkravet, testbart och tydligt.

Efter en prototyp modifierades kraven till två katter, det är bra om de har sällskap av varandra, bland annat. 25 år senare är huset fyllt med 11 katter och för tillfället två tussar.

Kravbilden har uppdaterats efterhand och en och annan nice-to- have har fått plats. Grundkraven finns och är spårbara, möjligen är inte en av grannarna alldeles lycklig men i övrigt ser det ut som processen gått i hamn.

I det dagliga tar processen inte över 40 år men stegen är där i alla fall i huvudet, förfinas, tvättas genom olika modeller och når till slut ett ställe som är värt att realisera. Startpunkten, Draken, kanske kommer den med vad det lider.

Någon som har några erfarenheter av att vända orden och komma framåt? Eller kanske en Kravdans att ta till när det tar emot lite?

Dela artikeln